Blicken mot horisonten

Detta är min första riktig arbetsvecka tillbaka på mina gamla uppdrag. Har därför de senaste dagarna fått läsa in mig igen på projektbeskrivningar, rapporter och analysera det gemensamma GANT-schemat. Allt för att återigen hitta rätt fokus och prioriteringar. Har nu grovt planerat mina arbetsinsatser och vet hyfsat vad jag gör med min tid fram till 1 april nästa år. Nu återstår att genomföra de förberedelser och insats som behövs för måluppfyllelse.

Det som verkligen slår mig är hur hårt jag tittat ner i backen under Covid-19 perioden. Eftersom många av uppdragen har trillat in med kort varsel och jag i bästa fall fått månadsuppdrag har jag i princip inte haft mer än en vecka i taget i fokus. Vardagen har i mycket handlat om att genomföra arbetspass, äta, sova, jaga fler uppdrag och hinna träna ibland. Jag är normalt en person som gillar att planera, och gärna långt in i tidshorisonten. Nu när jag åter lyfter blicken känns det ovant, lite stressigt men också med en känsla av lättnad.

Det blir en tankeställare. Att det är lätt att fastna med sitt fokus. Ibland är det givetvis positivt med kort fokus, att vara extremt produktiv i perioder och få saker gjort. Är det kanske också så att blicken kan fastna i horisonten mot framtiden, med apati och prokrastinering som resultat? Jag vill hitta metoder och vanor som gör att jag regelbundet växlar fokus och tillåter eftertanke på både vad jag gör just nu och vart jag är på väg.

Hösten kommer i huvudsak bestå av utbildningsuppdrag där jag reser bort till annan ort och spenderar 3-5 dagar där. Då bör jag givetvis ha fullt fokus på den platsen och uppdraget. När jag har kortare arbetsveckor skall jag försöka hitta rutin och höja blicken igen och försöka ligga steget före i planeringen. Exakt hur detta skall gå till har jag just nu inga konkreta tankar om. Men jag tror att det är viktigt för att inte fastna på en plats eller gå vilse på vägen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *